Idag skulle det varit ett år mellan mig och Axel.Även om det känns som om att jag inte borde bry mig om det så vet jag om att han var min första kärlek och den första människan jag haft ett förhållande med som jag faktiskt sagt att jag älskar och menat det.Och det känns verkligen sorgligt att behöva lämna allt med honom och endast ha några minnen, jag vet att idag var det även 5månader sedan han gjorde slut med mig.Jag vet inte vad det är för känslor jag har nu, jag känner mig både sorgsen och lycklig, dels för att jag älskar honom och dels för att jag hatar honom. Men han fanns ju alltid där för mig när jag behövde det, eller iallafall för det mesta. Jag hoppas bara att han kan komma ihåg mig och alla våra skratt och våra leénde,att denna världen var hans och min, att jag alltid stog vid hans sida och han vid min,hur vi fick nästan alla dagar att skina även om det var dåligt väder ute eller om något annat hade hänt , hur fria vi var och att jag hade honom och han hade mig.Det känns tomt att inte kunna ha någon att ligga och mysa med, någon man litar på och någon man känner att man behöver fast att man inte gör det.Life goes on i guess.Men minnena finns kvar, både dåliga och bra.

Jag vet inte varför jag får detta ryck nu, men att nämna Johanna är ett måste.Johanna är en helt underbar och speciell tjej, tyvärr så får vi inte ses och hitta på en massa jävulskap nu längre då hon fick utegångsförbud av sin mamma då hon berättade att hon rökar. Elr inte utegångsförbud, bara Landskrona förbud, sånt skit :P haha så jag får väl åka till henne i hålan någon dag och stå ut :) hehe *ler* Att ha en vän som Johanna är väldigt jobbigt ibland, haha, men hon är som en syster för mig och systrar ä'r väl jobbiga? :P Hon är a pain in the as, men hon är också den röda färgen i mitt hjärta och den som fyller min själ med värme och lycka...Johanna är helt enkelt bäst och utan henne hade jag inte fått mycket i mitt liv utrett :)

Vart jag än går elr vad jag än säger så lyckas det alltid komma tillbaka. Jag vill inte ha med honom att göra, men alla ska dra upp honom iaf och ha mage att kalla honom för min pappa. Jag anser mig inte ha någon pappa, han är död.Jag vill bara bli fri, slippe honom och allt som har med honom att göra. Är det för mycket begärt från och om en man som faktiskt har förstört hela mitt liv? Misshandlat mig sen jag var tolv, misshandlat min mor och min syster.Nej jag tror det är det minsta folk kan göra för mig, låta mig glömma.Jag vill bli fri.

Det känns verkligen jätte konstigt att jag om 10dagar ska börja mitt sista år i skolan. Och ändå så vet jag om att jag redan misslkyckats.Jag har aldrig varit den bättre studenten i familjen, no way, inte heller den bättre städerskan, elr ja på något, förrutom att sjunga då så klart.Det är verkligen helt wierd hur tiden bara går snabbare och snabbare hela tiden.Jaja jag vet inte vad jag ska skriva nu =) Ska iaf strax ut.Hej svej

Vart tar tiden vägen? Känns som om att det var igår jag fyllde tio år gammal och jag var så lycklig. En sak jag verkligen kommer ihåg var när jag skulle få mina presenter av mamma. Jag fick exakt tio en-kronor in tejpade på rad. Det var riktigt häftigt tyckte jag. Och nu helt plötsligt är det snart dags att fylla 18. Det känns nästan sjukt att jag snart börjar mitt sista skolår och snart kan göra istortsätt vad jag än vill.Men jag vet att med min 18års dag kommer det också att komma ännu mer ansvar, och för att vara helt ärlig så skrämmer det mig faktiskt lite. För fram tills nu har jag hela tiden kunnat bli skyddad av min mor, men nu kommer jag få stå för saker och ting själv.Och vad händer efter min student? Kommer jag hitta ett jobb elr kommer jag att vara arbetslös? Det är så mycket som snurrar runt i huvudet just nu. Det är ju nu min framtid börjar ta vid, och det är nu jag måste börja leva som en vuxen människa.Även om jag sett framemot den tiden en längre tid nu, så börjar man väl ändå fundera på hur det kommer att vara. Kommer det att bli någon skillnad elr kommer allt vara som vanligt? Ja det är många frågor iaf, men jag antar att man får svaren med tiden.Om några timmar ska jag iväg till Tony, min producent och det känns iaf väldigt bra =) hehe Ha det göttans allesammans.Kram Jenny

Min far är död.Han dog när jag var 12år gammal pga sig själv. Det var hans eget fel. Han bleknade mer och mer i mina ögon för var dag som gick, och nu är han död. DÖD.Sitter här på mitt rum och kan verkligen inte somna. Sitter här och tänker på min farfar hela tiden, min bästa vän och beskyddare. Han lämnade mig. Han lämnade mig helt ensam. Det är flera år sen, men jag kan inte sluta gråta på kvällarna. Detta är iofs första gången på väldigt länge som jag saknar honom så mycket som jag gör. Han lämnade mig helt ensam, hur kunde han? Han visste att jag inte var som dom andra, att jag inte var som någon annan i min omgivning och ändå lämnade han mig! Hur kunde han? Hur kunde han bry sig så lite? Hur kunde han bara sluta kämpa? Jag försökte träffa honom så ofta som möjligt, jag letade alltid upp honom nere på stan, även omså bara för att säga hej. Trotts det så glömde han bort mig. Någon gång när jag kom upp till honom så visste han inte ens vem jag var.Jag HATAR att sakna honom, han lämnade mig, han svek mig. Hur ska man kunna gå vidare? Jag ser alltid hur glada vi var ihop han och jag, hur perfekta vi var ihop. Han borde inte fått lämna denna jorden, det är inte rättvist.Varför? Varför? Varför? Faaaaan, jag saknar honom så sjukt mycket. Och även om jag vill så kan jag verkligen inte prata om det, med någon. Hur kunde han? Fan.Ibland vet jag inte vad jag skulle tagit mig till utan min mor, även om jag aldrig talar om för henne när jag är ledsen så är det som om att hon märker det iallafall. Tror jag iaf, hoppas det. Älskar dig mamma! Jenny

Ja, vad ska man göra när ingenting går som man vill? Vi kan ju börja med "A".Han kan verkligen vara jätte trevlig, men det verkar mest som om att han kräver mer av mig än vad jag kan ge honom. Han är en väldigt bra vän till mig, men av någon anledning så känns det fel. Jag försöker undvika att träffa honom så mycket så att när jag väl gör det så känns det både fel och dumt. Jag gillar verkligen honom, för att han är en väldigt bra människa när han väl sätter den sidan till, men jag gillar bara honom vänskapligt. Känner inte att jag ska riskera någonting för mig själv pga honom, för varje gng jag kommer och tänka på honom så är det det dåliga jag kommer ihåg. Jag vill verkligen minnas det som är bra, men det dåliga väger tyngst och det är det som får mig att undvika honom mer och mer."M", Han är en så go kille som jag precis har träffat och han är verkligen helt underbar. Har bara träffat honom ett par gng men det känns verkligen bra. Jag vågar iofs inte satsa för mycket på honom efter allt som har hänt i mitt förflutna, men det känns som om att allt går väldigt bra änsålänge! Det är ju faktiskt pga honom som jag undviker "A" bara precis för att inte riskera något, som att Micke skulle vilja sluta träffas osv.Ja, det är tufft när saker och ting inte går som man vill. Men man kan ju alltid fortsätta drömma om en bra framtid med många skratt och nöjjen. Kram Jenny

Just nu är jag bara så grymt glad :) Har haft en helt underbar helg tillsammans med mina vänner.Träffade dessutom en jätte gullig kille som verkar vara helt ok =) Har visserligen bråkat en massa med morsan och lillebror idag men då är ju allt som det ska vara :P heheHoppas på att jag ska få träffa Micke imorgon igen. Kanske kolla på film och mysa lite i soffan.Han är verkligen jätte mysig den killen, diggar honom, hehe.Men ja nu ska jag kolla runt lite på nätet och sen ska jag försöka sova =) ha det bra =) Jenny