Kapitel 7

Hon simmade strax bakom Pandera och precis bredvid Stira, dom simmade i det klara vattnet bland stora gula fiskar, krabbor, stora sköldpaddor och små lila fiskar. Ayla var alldeles till sig av lycka och iakttog allting, sjögräsets långa, mörkgröna blad som svajade på bottnen, stora klippor med sjöstjärnor på, allting var så vacker och efter en stund så såg hon det, det vackra sjöriket.

Det var ett stort palats, gjort utav guldiga snäckor i mitten, hus byggda utav snäckskal i alla olika färger, affärer, restauranger, det var precis som om det var uppe på land fast nere på sjöns botten.

Det var helt otroligt, sjöjungfrur och sjömän i alla regnbågens färger.

Pandera stannade upp och vände sig mot Ayla hon kollade på henne och log, hon sa åt Ayla att följa efter henne in i palatset och sedan vände hon sig mot Stira och nickade.

De tre tjejerna simmade in i palatset där insidan var smyckad med pärlor, stolar och bord gjorda av kristaller, en stor lampa i mitten av en stor sal som var gjord utav sjögräs och pärlor,  och sedan kom dom till en lång korridor där det hängde tavlor på alla väggar, avbildande en massa olika sjöjungfrur och sjömän.

Pandera stannade vid ena tavlan och bugade, hon berättade sedan att det var hennes fars avbild, hon förklarade att han dog när har gick emot Charissa för att beskydda Clara och att han var den modigaste mannen som någonsin hade simmat i Drömskön.

Dom simmade vidare och Ayla beundrade alla tavlorna, ena tavlan visade en liten flicka med guldigt hår och guldig fena, som lekte med en man och en kvinna utanför palatset och hon förstog att det var Pandera och hennes föräldrar, Ayla kände en så stark kärlek och lycka av att få lov att ta del utav detta äventyr och var väldigt glad över att få vara gäst i Drömskön.

Dom kom fram till ett gigantiskt rum längre ner i korridoren och där stannade dom.

Pandera: Detta får bli dit rum, det är mitt gamla rum och jag hoppas att du ska kunna trivas här över natten. Stira kommer att vara med dig hela tiden och kommer att hjälpa dig med allt du behöver. Jag måste genast iväg och skriva på papper och prata med mina rådgivare, ska se till att allt är planerat till din färd tillbaka till berget.

Sen simmade hon iväg.

Stira och Ayla satte sig ner på sängen som bestod av rent guld, med ett stort täcke och stora mjuka kuddar, Ayla kollade på Stira och skrek ”Se upp”, sedan svingade hon en kudde mot henne. Kuddkriget fortsatte en stund och sedan la dom sig ner och började prata om Aylas öde.

Stira: Du anar inte hur glada alla är över att ha dig här, du kanske inte ser det själv men du är väldigt viktig för att Stjärnljus ska klara sig. Charissas ända tanke är att förstöra det och döda alla som inte står på hennes sida och det finns ingen som är stark nog att besegra henne, inte ens Kejsarinnan Clara. Du är vårt enda hopp.

Ayla kollade på henne och log, hon visste att hon var tvungen att hitta sina krafter och var beredd på att satsa allt för att hjälpa varelserna i stjärnljus. Sedan så somnade dom in och sov tillsammans i den stora sängen av guld.

Kapitel 6

Kaninpojken tackade för hjälpen och sedan försvann han, Ayla hon bara satt där i leran och kunde verkligen inte förstå vad det var som just hände, först blev hon osynlig och sen så kom det något vitt ifrån hennes händer och kedjan var borta. Hon kunde verkligen inte förstå hur detta var möjligt så hon bestämde sig för att ta sig tillbaka till berget och ta sin plats som ”befriaren” av Stjärnljus.

Hon vandra längs med det stora träden med gigantiska röda löv på sina kronor,  hon kom fram till sjön som hon visste befann sig under berget men när hon kollade förbi den stora skön så såg hon bara ett berg.

Hon tänkte för sig själv, ”Ett berg, hur kan detta vara möjligt? Jag har ju varit där, detta är inte möjligt.”. Hon satte sig ner på stranden för att försöka komma på en lösning, hon lyssnade till vassens sång, grodorna hoppade på näckrosornas blad ute på skön, hon la sig ner och tittade upp på himlen. Det var skymning och himlen såg nästan lila ut på ett riktigt magiskt sätt och medan hon låg där på strandkanten och funderade så slog det henne, det sa dom ju till henne från början.

” Vi är uppe på ett utav de lutande bergen, här har vi våran fristad och ingen mer än krigarfolket, Zeka och Zide och Clara vet om var det är. Den enögda häxan hittade vår by trotts all den magiska beskyddning vi har och nu är detta det enda stället där vi är säkra, hit kommer hon aldrig att hitta, hon har försökt i många år men aldrig lyckas. Det här stället är gömt medhjälp av magiska trollformler, älvornas jordmagi, enhörningarnas magi och framförallt utav Claras magi av ren kärlek. Här behöver du aldrig vara rädd.”

Ayla förstod direkt att hon måste få hjälp för att hitta tillbaka, det måste fungera på något sätt kanske med hjälp av älvorna och enhörningarna, det är ju trotts allt deras magi som gömmer berget, visserligen med hjälp av Claras magi men det kanske kan fungera i alla fall.

Ayla hade ingen aning om att där var ögon och öron som iakttog henne, Ayla hörde att ljud från vattnet men trodde bara att det var grodorna och fiskarna som plaskade, plötsligt så tog en hand tag om hennes vänstra ben.

Ayla skrek till högt och då kom det upp ett ansikte från vattnet, långt blont hår, isblå ögon, solbränd hy, långa blå ögonfransar och en isblå fena, det var en sjöjungfru.

Sjöjungfrun la sig framför Ayla och kollade på henne från topp till tå, tog tag i hennes tår och kollade konstigt på dom och sedan släppte hon foten och började skratta.

Stira: Hej, jag antar att det är du som är Ayla, flickan som alla talar om? Mitt namn är Stira och jag är en sjöjungfru och bor här i drömskön.

Ayla gapade chockerat med sin mun och stirrade bara på Stira, hon kunde inte sluta titta på fenan och snäckskalen som hon hade på brösten, hon kunde bara inte förstå hur det kunde vara sant, hennes favorit figur i alla sagor hon läst låg just nu framför henne, och efter en stund så började även Ayla att skratta.

Ayla: Hej Stira, ja det är jag som är Ayla, hur visste du det?

Stira: Där finns bara en människa i hela Stjärnljus och det är Drottning Clara och nu finns det två, det är inte så svårt att lista ut eftersom att ni är väldigt lika varandra och sen så pratar alla varelser om en främling som kommit från den andra sidan och ja det måste ju vara du. Sa hon och skrattade än en gång.

Dom satt länge och pratade om allt möjligt och tillsist så var där tio stycken jungfrur i alla möjliga färger, en med grön fena, en med en röd, en med en rosa, en med en gul, en med en lila, sen med en orange, en med en mörkblå, en med en vit, en med en svart, en med en riktigt mörk grön, och alla hade matchande hårfärg och snäckskal.

Alla lyssnade de på Ayla och hennes historier om hur människorna skriver sagor om sjöjungfrur och gör filmer om dom.

Efter ett tag så kom det ett brusande ljud och en stor våg, med den vågen så kom det en sjöjungfru med guldigt hår, guldiga ögonfransar, guldig fena, guldiga snäckskal och hon kom rakt emot Ayla. Alla de andra sjöjungfrurna flyttade sig åt sidan och bockade på huvudena.

Den guldiga sjöjungfrun trollade fram en sten framför Ayla och på den satte hon sig ner, hon kollade på Ayla och bugade mot henne. Ayla bara satt där och vågade inte säga ett ord, hon förstod ju att det var någon utav kunglig börd ifrån sjöriket och bugade tillbaka.

Pandera: Var hälsad Ayla, mitt namn är Pandera och jag är drottningen av sjöriket, du är mycket välkommen till Stjärnljus och jag skulle hälsa från Clara att hon är mycket stolt över dig och ditt beslut om att ta ditt öde på allvar. Jag kommer inte bara med goda nyheter, tyvärr så har Charissa fått reda på vart du befinner dig och du måste genast gömma dig, hon är på väg hit med hundra män och du vet redan vad hon har planerat för dig. Följ med mig ner till mitt rike och göm dig där i en dag och sedan efter det så ska jag personligen hjälpa dig tillbaka till Krigarfolkets gömställe.

Ayla han inte ens svara innan hon hade en silvrig fena och silvriga snäckskal över brösten och var på väg genom skön till Sjöfolkets rike.

Kapitel 5

När Ayla kom ner ifrån trapporna så fortsatte hon springa, hon sprang och sprang, trotts att hon  var trött så fortsatte hon springa.

När hon kom in i de röda trädens skog så satte hon sig ner bakom ett par buskar för att vila sig, hon åt av bären på buskarna och sedan reste hon sig upp för att vandra vidare, starkt besluten om att ta sig hem igen.

När hon hade gått i en timme så hörde hon massa ljud, det lät nästan som rustningar och de kom snabbt mot hennes håll. Hon kastade sig bakom ett par stora stenar för att gömma sig, hon tittade ut på vägen genom en liten spricka som där var och där var dom, ett tjugotal män i svarta rustningar.

Ayla hörde en röst som skrek åt männen att fortsätta leta, att krigarfolket måste vara här någonstans.

Ayla bestämde sig för att ta sig en närmre titt så hon förflyttade sig mot en lite större spricka mellan stenarna och där såg hon henne, den enögda häxa, iklädd en vinröd klänning, långt, lockigt, svart hår, långa svarta naglar och endast ett öga, där hennes vänstra öga ska sitta hade hon en svart lapp som påminner om piraternas ögonlapp.

Charissa! Vi har hittat någon som kanske kan hjälpa oss, hörde Ayla en röst säga.

Ayla kollade åt mannens håll och såg en pojke, den där pojken med kaninben. Hon såg att häxan gick fram till honom, hon tog honom runt halsen, lyfte upp honom och kastade sedan ner honom i leran.

Charissa: Nå, har du någonting du vill berätta för mig pojke? Jag hör att du har stött på syskonhundarna och en främling, är det så?

Charissa kollade ondkefullt på pojken och då han inte svarade tog hon fram en röddolk och satte den mot hans hals och frågade honom en gång till. Pojken kollade på henne med livrädda ögon och svalde sitt saliv, sa till henne att sätta ner honom och att han skulle berätta allt han visste.

Kaninpojken: Ja det stämmer, jag träffade syskonhundarna Zide och Zeka tillsammans med en främling, men jag har ingen aning om vem denna främling är, aldrig har jag sett ett så förvirrat barn under alla mina hundratrettioen levnadsår. Men jag skulle definitivt aldrig kunna tänka mig att detta flickebarn skulle kunna vara ett hot emot er ers höghet.

Han kollade på Charissa med en bönande blick och bad henne snällt att släppa loss honom ifrån kedjorna.

Charissa: Hur såg detta flickebarn ut då?

Kaninpojken: Ja hon hade brunt, långt hår, stora mörka ögon, väldigt smal, jag tror jag skymtade ett litet ärr på hennes ben som påminde om en sol, men som jag sa till er tidigare, hon såg mycket oskuldsfull ut och är knappast ett hot mot er ers höghet.

Ayla tänkte tillbaka till när dom kollade på profetian och försökte komma på om flickan på bilderna hade ett ärr format som en sol på benet och kom genast på att det var där. Hon tittade på sitt eget ben och såg ett ärr format som en sol.

Charissa: NEJ! DET KAN DET INTE VARA! Hon vände sig om  till sina män, räckte ut sin högra hand och sprutade en eldflamma på en utav männen. ERA IDIOTER, HUR KUNDE NI LÅTA HENNE KOMMA IN I LANDET? DET ÄR JU HON! HITTA HENNE OCH DÖDA HENNE, GENAST.

Ayla som fortfarande satt där och lyssnade blev livrädd och gjorde en hastig andning som lät väldigt högt. Alla vakter, häxan och kaninpojken vände sig om.
Charissa gick mot stenarna för att kolla var ljudet kom från, i samma sekund som Charissa kom runt stenarna så blev Ayla osynlig.

Charissa kollade sig förvirrat omkring och kunde svära på att hon hörde någonting därifrån, hon kliade sig i pannan och i samma stund som Ayla osynlighet försvann så gick Charissa runt stenarna mot sina män igen.

Charissa: HITTA HENNE; DÖDA HENNE OCH FÖR HENNES HUVUD TILL MIG!

Sedan satte sig Charissa på sin häst och red iväg med männen tätt efter. Kaninpojken som fortfarande satt fast i kedjorna började gråta och försökte förtvivlat ta sig loss, då reste sig Ayla upp och gick fram till honom.

Kaninpojken kollade skärrat på henne men samtidigt som man såg att han var lättad.

Ayla satte sig ner för att försöka få loss kedjorna, men det var omöjligt men samtidigt som hon höll på att ge upp så kom det ett vitt sken ifrån hennes händer och kedjan var borta.

När Ayla hade hälsat på alla  byns invånare så var det dags för fest, dans, mat, dryck och magi.

Dom dansade, dom sjöng och dom hade så otroligt roligt.

När det närmade sig midnatt så var det dags för häxtanten Miara att ställa till med otroliga häxkonster, det var stora fyrverkerier i alla regnbågens färger, alla olika storlekar och former.

Plötsligt så slutade Miara med sina häxkonster och reste sig hastigt upp och skrek högt ”GÖM ER, DEN ENÖGDA HÄXAN ÄR PÅ VÄG"!

Det blev ren kalabalik och alla sprang åt olika håll, Stella sprang mot Ayla, tog tag henne i armen. Max kom strax efter henne och tog tag i Aylas andra arm, innan Ayla visste vad som hände så var dom flera meter uppe i luften, Stella och Max bytte skepnad till två jätteörnar, dom flög högre och högre, snabbare och snabbare.

Ayla som fortfarande inte hade någon aning om vad som hände började känna skräcken och hennes mage knöt ihop sig. Max knuffade upp henne på Stellas rygg och sedan ökade dom takten och flög upp över molnen där det fanns en massa olika sorters varelsen, Älvor, konstiga fjärilsliknande figurer i alla olika färger, och efter ett tag såg hon ett stort berg framför sig och där landade dom.

Stella och Max blev sig själva igen och Max såg väldigt nöjd ut med sin insats, han bugade och flinade lite smått åt Ayla och gick sedan mot en dörr i berget.

Stella: Vi är uppe på ett utav de lutande bergen, här har vi våran fristad och ingen mer än krigarfolket, Zeka och Zide och Clara vet om var det är. Den enögda häxan hittade vår by trotts all den magiska beskyddning vi har och nu är detta det enda stället där vi är säkra, hit kommer hon aldrig att hitta, hon har försökt i många år men aldrig lyckas. Det här stället är gömt medhjälp av magiska trollformler, älvornas jordmagi, enhörningarnas magi och framförallt utav Claras magi av ren kärlek. Här behöver du aldrig vara rädd.

Ayla bara stod där och stirrade på Stella.

Hon kunde verkligen inte förstå någonting utav detta som hänt. Dom förändrades ju till örnar och dom beter sig precis som om att det vore det vanligaste som fans. Hon stod där och väntade på en förklaring på vad som just hade hänt, men den kom inte självmant så hon fick helt enkelt fråga.

Ayla: Vad var det som just hände? Hur kunde du bli en örn? Jag förstår ingenting alls just nu och mitt huvud bara snurrar och snurrar. KAN NÅGON TALA OM FÖR MIG VAD ALLT DETTA HANDLAR OM?

Folket kom ut ifrån sina gömställen och kollade konstigt på Ayla. Ayla som bara stod där förvirrad började nu bli arg istället eftersom att ingen bara kunde ge henne ett rakt svar på vad hon gör här och varför hon är så viktig. Allt hon vet är något om en profetia och en liten flicka som sägs vara hon, men inte vad hon ska göra.

Folket fortsatte med att stå och stirra på henne och ingen gjorde något försök med att informera henne om vad som väntade. Zide och Zeka satt där och bara tittade på henne, Stella hade gömt sig bakom sin far, men plötsligt så kom Max fram ifrån folkmassan och gick mot Ayla.

Han ställde sig framför henne och kollade henne djupt in i ögonen.

Max: Följ med mig så ska du få se profetian på det vis som våran mor berättade den för oss.

Ayla följde med Max och strax efter kom Stella, Zide och Zeka.

Dom gick uppför trapporna i berget mot toppen och när dom långt om länge kom fram så sa Max till henne att sätta sig ner. Han startade en eld framför henne och kastade ett slags pulver i det och efter det så kom det klara bilder som visade profetian.

Första bilden visade en brunhårig flicka som låg och sov med två hundar bredvid henne, nästa bild visade hur hon välkomnades hos krigarfolket som var hälften krigare, hälften örnar.

Max förklarade att detta är vad som redan har hänt vilket hon redan vet.

Nästa bild visar en flicka ståendes uppe på en kulle, himlen är svart och framför henne står den enögda häxan. Flickan har båda händerna sträckta mot himlen för att samla energi ifrån blixtarna.

Häxan står med båda händerna riktade mot flickan, ögonen är svarta som himlen och ifrån hennes händer växer det ett eldklot.

Bilden därpå visar hur flickan har båda sina händer riktade mot häxan med ett vitt sken ifrån dom, häxan har eldflammor sprutade ifrån sina händer och i mitten så är där ett stort klot som växer sig större och större.

I nästa bild så ser man flickan sittandes på kullen, med krigarfolket bakom sig, två hundar och en syster och en bror bredvid henne, och häxan ligger död nedanför henne.

Ayla sitter och stirrar på bilden och sedan vänder hon sig om mot Zide och Zeka.

Ayla: Ni är ju inte riktigt klocka, skulle det där vara jag? Åh nej, Åh Nej, jag har inte gått med på att döda någon och dessutom så har jag inte några sådana krafter som bilden visar. Nej ni har nog misstagit mig med någon annan.

Zide: Ayla, du besitter den mest kraftfulla kraften som man kan ha, du har så mycket kärlek och ödmjukhet inom dig. Och även om du inte har hittat kraften än så vet vi alla om att du kommer det. När tiden är inne och när du är redo så kommer du bli det mäktigaste som någonsin har hänt i Stjärnljus. Detta är ditt öde och vi litar alla på dig, vi kommer alltid att stå vid din sida och kommer hjälpa dig med allt vi kan, men du måste tro på dig själv och lyssna till ditt hjärta och då kommer du bli som bäst.

Alla stod där och kollade på Ayla, väntandes på ett svar, men Ayla hade ingen aning om hur hon skulle tackla allt som hon fått se och höra här.

Hon tittade oroligt på de som stod runt henne, skakade på huvudet.

Ayla: Detta kan inte stämma, jag är bara ett litet barn, detta är för mycket.

Sen sprang hon sin väg.

Kapitel 3

Ayla vaknade efter ett litet tag utav att två hundar puttade på henne med sina nosar och hon hörde dom två hundarna tala med varandra.

Ayla blev alldeles skärrad och satt bara där och tittade på de två hundarna, då vände sig den ena hunden vid namn Zide och började prata med henne.

Zide : Varför ser du så chockad ut? Har du aldrig hört två hundar diskutera förr? Vem är du och vad gör du här? Vart kom du ifrån?

Ayla bara satt där och stirrade på den talande hunden och visste inte vad hon skulle säga. Detta kunde ju ändå inte vara verkligt och hon bestämde sig för att detta bara var en enda stor dröm och började knipa sig själv i armen.

Zide : Vad sysslar du med? Varför sitter du och nyper dig själv? Du var då allt en konstig figur. Konstiga öron har du och vad är det där du har på tassarna?

Ayla började titta på sina skor och kände på sina öron, nej allt var ju precis som det skulle vara, inget fel på henne men två talande hundar var ju väldigt märkligt. Ayla reste sig upp och började kolla sig omkring och vände sig sedan mor hundarna.

Ayla : Är det jag som är konstig? Ni är hundar och ni talar med varandra, mina öron är precis som dom ska vara och jag har faktiskt inga tassar, jag har fötter och på dom så har jag ett par skor.

Zide kollade på henne, från topp till tå och skakade på sitt huvud. Hon vände sig till den andra hunden vid namn Zeka.

Zide : Hon har nog slagit i sitt huvud ganska rejält.

Zeka : Ja det vill jag lova, vad är det som är så konstigt med att vi pratar?

Ayla avbröt de två talande hundarna för att försöka göra ett försök att förstå vart hon är och vilka dom var. Det enda hon kunde minnas var att hon hittade en tavla på sin mormors vind och nästa hon minns är att hon var här.

Zeka : Mitt namn är Zeka och detta är min syster Zide och du har kommit till landet Stjärnljus.

Men jag unhdrar vad du är för något, du är ingen älva för du har varken vingar eller långa öron, du är verkligen ingen häxa för du har alldeles för fin hy, så vad och vem är du?

Ayla : Mitt namn är Ayla och jag är en människa....

I samma stund som Ayla sa att hon var människa så ramlade båda hundarna på sin bak och strrade skärrat på henne. Det var som om att dom fått ett hårt slag framifrån och bara dunsat rätt ner i backen.

Ayla : Vad är det med er? Har ni aldrig sett en människa förrut?

Zide reste sig upp och kollade på Ayla med stora ögon. Hon berättade att den enda människan dom hade stött på var drottning Clara som kom till Stjärnljus för flera år sedan. Men nu så hade drottningen blivit kidnappad utav den enögda häxan och hennes män och Stjärnljus var hotade, många hem hade blivit förstörda och många liv har gått förlorade sedan Claras kidnappning.

Zeka avbröt Zide, hon ursäktade sig och bad att få tala med Zide mellan fyra ögon.

Så dom gick bort till skogsbrynet och viskade med varandra. Sedan nickade de båda på huvudet och gick bort till Ayla.

Zeka förklarade då om en profetia som det har talats om i tusentals år men som alla troddee var myt.

Profetian handlade om en ond kraft som skulle förgöra hela landet men att en liten flicka, ett människobarn skulle komma hit och rädda alla varelser ifrån dett onda och mörka öde.

Zide : Ayla, vi tror det är du, för endast den utvalda kan se tavlan för vad den egentligen är och endast den kan gå igenom porten till Stjärnljus. Vi ska hjälpa dig att träna och ta reda på vem du egentligen är. Men vi måste skynda oss, vi har varit här alldeles för länge nu och det är bara en tidsfråga innan den enögda häxan vet att du är här.

Vi måste så snabbt som möjligt ta oss till de röda trädens skog och ta hjälp utav krigarfolket.

Skynda följ efter oss.

Innan Ayla visste ordet av det så var hon på väg mot det största äventyret någonsin och den största kampen mellan det goda och det onda på flera tusentals år.

Förlåt mig mamma, men detta är något jag måste göra. Alla litar på mig och endast jag kan rädda dom ifrån det mörka öde som väntar, sade Ayla till sin mor och gick där ifrån.

Ayla är en 13årig flicka som bor tillsammans med sin mor i Stockholm, en dag när Ayla åker för att hälsa på sin mormor i det stora blåa huset ute på landet så hittar hon en väldigt märklig tavla.

Denna tavlan är stor och innehåller alltifrån enhörningar, älvor, dvärgar, jättar, troll, elaka häxor, trollkarlar, hundar, berget utan topp, dalen utan slut, dom två lutande bergen, drömskön, Älvstaden, trollbyn och den enögda häxan.

Den ser nästan ut som en karta och kollar man noga så kan man se att det är det också.

Men endast den som är utvald kan se tavlan för det den egentligen är och den utvalda är Ayla.

I tusentals år har det i landet Stjärnljus talats om en profetia , om en liten flicka som ska rädda hela Stjärnljus.

En liten flicka med oanade krafter, det mest älskfylda hjärta och den mest djupa själ någon någonsin kan tänka sig.

När hon börjar kolla på tavlan så känner hon konstiga känslor och blir först rädd, hon funderar på om hon kanske borde tala med sin mormor om det eller inte, men efter ett tag så börjar hon fundera.

Ayla börjar kolla på tavlan, på vartenda detalj, ifrån de lutande bergen till de röda träden till de betande enhörningarna och de dansande älvorna på den stora blommande ängen.

Hon börjar känna märkliga känslor inom sig och tillsist så rör hon vid tavlan,

I samma stund som Ayla rörde vid tavlan så började den spinna runt, runt, runt och runt och innan Ayla vet ordet av det så befinner hon sig i en helt annan värld, hon har nu hamnat i det magiska landet Stjärnljus.

Jag undrar verkligen vem min biologiska farfar är eller var.

Har funderat över det så otroligt länge nu och det känns lite som om att det kanske är dags att ta reda på vad han heter eller hette iallafall.

Bara det att då måste jag ta kontakt med min farmor igen och henne har jag inte pratat med på väldigt länge, och inte bara det, jag måste dessutom våga fråga om honom.

Jag vill verkligen veta vem han är, vem min familj där är, i Ungern då såklart.

Jag kanske har flera helt underbara kusiner, fastrar och farbrödrar, vem vet?

Där kanske är någon som älskar att sjunga precis som jag, eller någon som älskar mode och kläder som jag, eller någon som älskar film, dans, jag vet inte allt möjligt.

Kanske borde man ringa farmor imorgon och se om hon vill ta en fika nu när jag ändå bara är hemma hela dagarna, jo det hade nog kunnat vara trevligt, hon har kanske till och med bilder på honom, gamla brev kanske.

Detta börjar kännas spännande.

Hoppas bara resultaten är goda.

Ha det bra :)

Kram Jenny