Jag snackar för lite, jag snackar för mycket.jag får för mycket respekt, jag får för lite respekt.Hur ska man veta vem man är? Hur ska man kunna veta när och hur man är en bra vän? En bekant sa just "äh, vänner kommer och går ungefär lika ofta som reklamen på tv visas"Men saken är ju inte den att jag bråkat med min vän, han gav mig mer utav en tankeställare.Jag menar hur vet man att man är en bra vän? Jag förstår det inte.Alla pratar om att man ska vara sig själv, men om man är den människan så kanske man inte har någon som vill vara ens vän? Hur kan man säkert ens en gång veta vem man är? Borde man bara ha bekanta? "vänner" som man håller på avstånd? Var finns lyckan och glädjen i det? jag vill verkligen göra det bästa för henne, men jag kan inte göra allt.jag klarar inte av den delen där man bara ska öppna upp sig och göra sig sårbar och berätta allt man tycker, tänker och känner....det är definitivt inte jag.jag vill vara där för henne och jag förstår att hon inte vågar öppna upp sig för mig om jag inte gör det för henne, men jag vet inte hur jag ska få henne att försåt att det inte är så att jag inte litar på henne, för hon är ju faktiskt en utav de två som jag vågar lita på.Hon och mamma!Jag vågar inte lita på någon, ännu mindre älska någon, mer än just dom två.En vän sa något i stil med: "Vilka älskar mig här inne?" : i helgen, de andra tre skrattade ljuvligt och skrek "Det gör jag, Det gör jag, Det gör jag", medans jag låg där tyst och började blunda istället.Hans komentar var då "Alla förutom Jenny tydligen", men vad skulle jag göra? Klart att jag tycker om honom, verkligen, han är en otroligt bra vän, men okej, JAG VÅGAR INTE!Tack och lov så var min bästa vän där och hon förklarade lite smått för honom att jag hade lite svårt för det där med älska och sånt.Men det gör väl inte mig till en minde värd människa för det? Eller? Jag blir så förvirrad!litar man på någon eller älskar någon så blir man bara sårad till sist, jag vet.Det händer mig hela tiden, eller hände.nej det är slut med det nu iaf...inget mer sånt trams som att älska och lita, det fungerar bara inte. NOPE!Kanske man borde sattsa mer på bekanta som man håller på avstånd? Livet hade nog varit lättare kan jag tro.jag tänker ju självklart inte bli av med min bästa vän bara för det, hon kan stanna där hon är tycker jag =) . Men jag känner väl kanske inte för att sattsa på riktiga vänner. NOPE!Och om jag skulle behöva prata med någon så finns ju alltid kuratorn på skolan, skolsköterskan, lärare, katten så klart *ler* Nej men det blir väl bra någon gång och jag finner väl mig själv någon gång, det jobbiga kommer väl bara att bli att vänta på det tillfället, eller iaf att få det tillfället att inträffa.Maybe one day, one day!Nej nu ska jag dricka vatten och sen sova.ha det bra!Kram Jenny

Jag hatar denna världen, eller nej, inte allt, men jag fattar inte varför jag är som jag är eller varför jag mår som jag gör nästan alltid.Jag har väl ingen anledning att alltid känna mig så deprimerad? Har det med karma att göra? Alla pratar ju om karma och hur viktigt det är. Men Vad vet vi egentligen? Är det inte så att vi måste göra för oss själv så som vi vill ha det? Jag får sån ångest hela tiden och jag blir så deprimerad hela tiden, ofattbart, mitt liv är ju bra.Jag har underbara vänner, en härlig familj och istortsätt en bra skola. Där är inga större fel iaf!?Hur vet man att man är den människan som man vill vara? Är det då man äntligen kommer att må toppen och inte hitta några fel alls i sitt liv? Ellr är det bara att acceptera att allt inte blir som man vill och att det kanske inte är meningen att man ska må bra? Jag kom och tänka på en "blogg" jag skrev för längesen, den handlade om ordet perfekt.Och jag kommer ihåg att jag ställde frågan " Finns perfekt?".Gör det det? Jag tror att perfekt är ett ord som människan har hittat på för att ha ett mål, för att han något att sträva efter.Men alla borde veta att man aldrig kan bli perfekt, man kan aldrig sluta att lära sig olika saker, som jag, jag kommer alldrig att kunna allt om musik fast att det är det jag är intresserad av.En religions lärare kommer aldrig att kunna allt om religion, en biologi lärare kommer aldrig att kunna allt om biologi.Ingen är perfekt, vi är dom vi är. Vi kommer i slutändan bara att vara dom vi är.Varför sträva efter högre mål än vi kan nå? Är det bara för att vi inte vill vara lyckliga, glad och lyckade? För ju mer du strävar efter det där målet som du aldrig kan nå, ju sämre mår du.Jag kommer ALDRIG att bli felfri, varför ska jag då tro att jag kan lyckas med det? Fast sen å andra sidan, varför sikta mot trädtoppen när du kan nå stjärnorna? Det är så svårt att definera ordet perfekt, för inge vet väl egentligen vad ordet innebär? Eller? Men min egen bedömning utav ordet är : Perfekt finns inte! PUNKT SLUT! MVH Jenny

Är det så att det alltid är bäst hemma? Eller är det kanske så att det är bäst borta? Jag bor i en väns lägenhet i 17dagar och jag känner en sån frid, det är så lugnt och jag har fått så mycket gjort bara på ett dygn.Det är ofattbart, där är ingen som spelar hög och dålig musik, eller någon som springer i trapporna, igen som skrker och ingen som gör att mitt rum stinker rök.Nej jag är helt ensam i denna lägenheten.Det är så sjukligt gott med kaffe och en macka på morgonen och sen när jag är klar med det så ska jag in i badrummet och ta mig en varm dusch. Sen ska jag göra mig fin och bara ta det lugnt. Utan att någon säger åt mig vad som ska göras.Underbart!Bråkade med min mamma igår och jag har haft sån ångest sen dess.Precis innan jag skulleåka så blev det värsta grälet och jag vet att mycket av det är mitt fel.jag har ju precis slutat röka, eller ja 3veckor sen; iaf s har jag nog saknat henne inatt, väldigt mycket också.Nej jag får väl dricka upp nu.Ha det bra!Jenny