Kapitel 5

När Ayla kom ner ifrån trapporna så fortsatte hon springa, hon sprang och sprang, trotts att hon  var trött så fortsatte hon springa.

När hon kom in i de röda trädens skog så satte hon sig ner bakom ett par buskar för att vila sig, hon åt av bären på buskarna och sedan reste hon sig upp för att vandra vidare, starkt besluten om att ta sig hem igen.

När hon hade gått i en timme så hörde hon massa ljud, det lät nästan som rustningar och de kom snabbt mot hennes håll. Hon kastade sig bakom ett par stora stenar för att gömma sig, hon tittade ut på vägen genom en liten spricka som där var och där var dom, ett tjugotal män i svarta rustningar.

Ayla hörde en röst som skrek åt männen att fortsätta leta, att krigarfolket måste vara här någonstans.

Ayla bestämde sig för att ta sig en närmre titt så hon förflyttade sig mot en lite större spricka mellan stenarna och där såg hon henne, den enögda häxa, iklädd en vinröd klänning, långt, lockigt, svart hår, långa svarta naglar och endast ett öga, där hennes vänstra öga ska sitta hade hon en svart lapp som påminner om piraternas ögonlapp.

Charissa! Vi har hittat någon som kanske kan hjälpa oss, hörde Ayla en röst säga.

Ayla kollade åt mannens håll och såg en pojke, den där pojken med kaninben. Hon såg att häxan gick fram till honom, hon tog honom runt halsen, lyfte upp honom och kastade sedan ner honom i leran.

Charissa: Nå, har du någonting du vill berätta för mig pojke? Jag hör att du har stött på syskonhundarna och en främling, är det så?

Charissa kollade ondkefullt på pojken och då han inte svarade tog hon fram en röddolk och satte den mot hans hals och frågade honom en gång till. Pojken kollade på henne med livrädda ögon och svalde sitt saliv, sa till henne att sätta ner honom och att han skulle berätta allt han visste.

Kaninpojken: Ja det stämmer, jag träffade syskonhundarna Zide och Zeka tillsammans med en främling, men jag har ingen aning om vem denna främling är, aldrig har jag sett ett så förvirrat barn under alla mina hundratrettioen levnadsår. Men jag skulle definitivt aldrig kunna tänka mig att detta flickebarn skulle kunna vara ett hot emot er ers höghet.

Han kollade på Charissa med en bönande blick och bad henne snällt att släppa loss honom ifrån kedjorna.

Charissa: Hur såg detta flickebarn ut då?

Kaninpojken: Ja hon hade brunt, långt hår, stora mörka ögon, väldigt smal, jag tror jag skymtade ett litet ärr på hennes ben som påminde om en sol, men som jag sa till er tidigare, hon såg mycket oskuldsfull ut och är knappast ett hot mot er ers höghet.

Ayla tänkte tillbaka till när dom kollade på profetian och försökte komma på om flickan på bilderna hade ett ärr format som en sol på benet och kom genast på att det var där. Hon tittade på sitt eget ben och såg ett ärr format som en sol.

Charissa: NEJ! DET KAN DET INTE VARA! Hon vände sig om  till sina män, räckte ut sin högra hand och sprutade en eldflamma på en utav männen. ERA IDIOTER, HUR KUNDE NI LÅTA HENNE KOMMA IN I LANDET? DET ÄR JU HON! HITTA HENNE OCH DÖDA HENNE, GENAST.

Ayla som fortfarande satt där och lyssnade blev livrädd och gjorde en hastig andning som lät väldigt högt. Alla vakter, häxan och kaninpojken vände sig om.
Charissa gick mot stenarna för att kolla var ljudet kom från, i samma sekund som Charissa kom runt stenarna så blev Ayla osynlig.

Charissa kollade sig förvirrat omkring och kunde svära på att hon hörde någonting därifrån, hon kliade sig i pannan och i samma stund som Ayla osynlighet försvann så gick Charissa runt stenarna mot sina män igen.

Charissa: HITTA HENNE; DÖDA HENNE OCH FÖR HENNES HUVUD TILL MIG!

Sedan satte sig Charissa på sin häst och red iväg med männen tätt efter. Kaninpojken som fortfarande satt fast i kedjorna började gråta och försökte förtvivlat ta sig loss, då reste sig Ayla upp och gick fram till honom.

Kaninpojken kollade skärrat på henne men samtidigt som man såg att han var lättad.

Ayla satte sig ner för att försöka få loss kedjorna, men det var omöjligt men samtidigt som hon höll på att ge upp så kom det ett vitt sken ifrån hennes händer och kedjan var borta.