Av någon dum anledning så känner jag mig hela tiden ensam, trots att jag har så många vänner runt omkring mig hela tiden så, ja jag vet inte, det känns så tomt.Jag kanske ska berätta lite om mig själv nu och mitt liv eftersom att detta är första gången jag skriver här.Jag har nog alltid varit lite udda, iallafall enligt min egen åsikt och redan när jag var tolv år gammal blev jag utkastad av min mamma då hon inte orkade med mig mer. Jag blev då tvungen att flytta hem till Steven (min såkallade pappa) och bodde där framtill att jag var sjutton och då även blev utkastad där ifrån, men endast pga hans idiotiska ideér och ja jag kan bara säga att han har förstört mitt liv helt och hållet pga alla år av misshandel.Nu bor jag åter igen med min mamma i Landskrona och det känns väl fortfarande lite konstigt eftersom att jag verkligen inte passar in här...Det spelar verkligen ingen roll vad jag än gör, för det blir fel. Har jag städat i lägenheten så är det inte tillräckligt mycket och om jag och min bror bråkar så är det oftast mitt eget fel.Jag undrar verkligen hur det skulle kännas om man bara kunde dra härifrån, flytta långt härifrån och bli mega känd, det hade varit helt underbart. Inget illa menat mot min familj nu, men jag tror nog att jag mått bättre utan en.Ja jag vet verkligen inte vad mer jag ska skriva nu, måste sova eftersom att jag och mina vänner ska till Göteborg och gå på Liseberg imorgon=) Ha det jätte bra.Jenny

 

Ulmus

9 juni 2006 11:03

Hej!

Kunde inte låta bli att kommentera...
Jag hoppas och önskar att du vet och förstår att du är en alldeles speciell och helt unik tjej, alldelels fantastisk i ditt uttryck och ditt jag! Vårda och ta hand om dig själv, låt inte dumma människors kommentarer äta sig in i dig och göra så att du verkligen tror dem...! Du är du, och du är unik och fantastisk!

//Ulmus

 

Mamma

21 juni 2006 17:48

Lilla gumman... jag älskar dig trots att du på tonåringars vis ser världen genom ett för oss vuxna osynligt filter. För tänker du efter så vet du att det inte bara är du som får skäll när ni "slåss så det ryker". Du vet dessutom att jag inte kastade ut dig utan blev tvingad av din pappa när jag bad om hjälp för att orka med dina busstreck. Och säg mig, har jag någonsin vänt sdig ryggen? Även om du varit borta från vardagslivet med mig så passar du in, problemen är snarare att vi alla har svårt att vänja oss vid nya situationer. Älskar dig, min underbara "superstjärna".

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kapitel 7   Hon simmade strax bakom Pandera och precis bredvid Stira, dom simmade i det klara vattnet bland stora gula fiskar, krabbor, stora sköldpaddor och små lila fiskar. Ayla var alldeles till sig av lycka och iakttog allting, sjögräsets långa, ...

Kapitel 6   Kaninpojken tackade för hjälpen och sedan försvann han, Ayla hon bara satt där i leran och kunde verkligen inte förstå vad det var som just hände, först blev hon osynlig och sen så kom det något vitt ifrån hennes händer och kedjan var bor...

Kapitel 5   När Ayla kom ner ifrån trapporna så fortsatte hon springa, hon sprang och sprang, trotts att hon  var trött så fortsatte hon springa. När hon kom in i de röda trädens skog så satte hon sig ner bakom ett par buskar för att vila sig, hon å...

När Ayla hade hälsat på alla  byns invånare så var det dags för fest, dans, mat, dryck och magi. Dom dansade, dom sjöng och dom hade så otroligt roligt. När det närmade sig midnatt så var det dags för häxtanten Miara att ställa till med otroliga hä...

Kapitel 3 När dom hade vandrat i ett dygn så stannade Ayla helt plötsligt och hon satte sig ner.   Zide: Vad i allsindar tar du dig till? Vi måste fortsätta gå genast om vi inte vill att den enögda häxan ska hitta oss!   Ayla: Jag har vandrat i ett d...