Jag snackar för lite, jag snackar för mycket.jag får för mycket respekt, jag får för lite respekt.Hur ska man veta vem man är? Hur ska man kunna veta när och hur man är en bra vän? En bekant sa just "äh, vänner kommer och går ungefär lika ofta som reklamen på tv visas"Men saken är ju inte den att jag bråkat med min vän, han gav mig mer utav en tankeställare.Jag menar hur vet man att man är en bra vän? Jag förstår det inte.Alla pratar om att man ska vara sig själv, men om man är den människan så kanske man inte har någon som vill vara ens vän? Hur kan man säkert ens en gång veta vem man är? Borde man bara ha bekanta? "vänner" som man håller på avstånd? Var finns lyckan och glädjen i det? jag vill verkligen göra det bästa för henne, men jag kan inte göra allt.jag klarar inte av den delen där man bara ska öppna upp sig och göra sig sårbar och berätta allt man tycker, tänker och känner....det är definitivt inte jag.jag vill vara där för henne och jag förstår att hon inte vågar öppna upp sig för mig om jag inte gör det för henne, men jag vet inte hur jag ska få henne att försåt att det inte är så att jag inte litar på henne, för hon är ju faktiskt en utav de två som jag vågar lita på.Hon och mamma!Jag vågar inte lita på någon, ännu mindre älska någon, mer än just dom två.En vän sa något i stil med: "Vilka älskar mig här inne?" : i helgen, de andra tre skrattade ljuvligt och skrek "Det gör jag, Det gör jag, Det gör jag", medans jag låg där tyst och började blunda istället.Hans komentar var då "Alla förutom Jenny tydligen", men vad skulle jag göra? Klart att jag tycker om honom, verkligen, han är en otroligt bra vän, men okej, JAG VÅGAR INTE!Tack och lov så var min bästa vän där och hon förklarade lite smått för honom att jag hade lite svårt för det där med älska och sånt.Men det gör väl inte mig till en minde värd människa för det? Eller? Jag blir så förvirrad!litar man på någon eller älskar någon så blir man bara sårad till sist, jag vet.Det händer mig hela tiden, eller hände.nej det är slut med det nu iaf...inget mer sånt trams som att älska och lita, det fungerar bara inte. NOPE!Kanske man borde sattsa mer på bekanta som man håller på avstånd? Livet hade nog varit lättare kan jag tro.jag tänker ju självklart inte bli av med min bästa vän bara för det, hon kan stanna där hon är tycker jag =) . Men jag känner väl kanske inte för att sattsa på riktiga vänner. NOPE!Och om jag skulle behöva prata med någon så finns ju alltid kuratorn på skolan, skolsköterskan, lärare, katten så klart *ler* Nej men det blir väl bra någon gång och jag finner väl mig själv någon gång, det jobbiga kommer väl bara att bli att vänta på det tillfället, eller iaf att få det tillfället att inträffa.Maybe one day, one day!Nej nu ska jag dricka vatten och sen sova.ha det bra!Kram Jenny